Nu får det vara nog...

·
14 oktober 2016

...med missförstånd! Apropå den pågående debatten om normkritik och identitetspolitik känner jag ett behov av att reda ut begreppen.

 I begynnelsen var identitetspolitiken. Den är alltså inte en nyligen uppkommen trend, som det framstår i debatten idag, utan har rötter långt tillbaka. Marx lyfte till exempel behovet av att skapa en gemensam identitet bland arbetare, en identifikationspunkt för att ena människor i en gemensam kamp. Ett sätt att bygga solidaritet helt enkelt. De flesta politiska rörelser har använt samma idé. Feminismen inte minst, antirasismen likaså. Idag går det att tycka att vi har för mycket fokus på just den här identiteten, och för lite på vad vi ska uppnå med att bygga den. Men att påstå att det finns en motsättning mellan identitetspolitik och ”resurspolitik” eller vad vi ska kalla det som antas vara ett ”alternativ” eller en ”motpol”, det är direkt falskt. 

Det som ställde till begreppen var poststrukturalismen, postkolonialismen och queerteorin. Plötsligt ifrågasattes de etablerade identiteterna och det synliggjordes att (till exempel) en kvinna inte alltid var heterosexuell, vit medelklass. Och att skapandet av feministidentiteten som sådan medfört att målet med politiken inte gynnar alla kvinnor, som tanken var utan bara de som passade in i mallen. Det blev klart att det fanns behov av att splittra upp befintliga kategorier och ta in även andra maktordningar och hur de samspelade med varandra. Det kallades intersektionalitet. 

Intersektionalitet är alltså inte att stapla diskrimineringsgrunder på varandra, utan att studera hur olika maktordningar samspelar i olika situationer. 

Med intersektionaliteten exploderade identitetsbyggandet. Orsaken var att så många människor tidigare varit exkluderade. Lite som att när de första kommuniststaterna föll i slutet på åttiotalet, så imploderade hela konceptet. Ett allt mer individualistiskt samhällsklimat hjälpte till. Det finns inte längre EN feminism, inte EN antirasism, inte EN arbetaridentitet. Det finns många olika perspektiv inom rörelsen. Men det byggdes ingen ny motsättning mellan olika grupper. I den mån en motsättning finns, så har den funnits i alla tider, bara inte uttalats. Och ja, vissa exkluderade grupper är arga. Väldigt arga, och vill kanske inte dela kamp med sina förtryckare. Vissa vill ha separatism. Separatism är inte normkritik.

Normkritik uppstod ur ett behov av att problematisera vems identitet som räknas. Vem får synas och höras? Vem sätter agendan? Vems intressen främjas av den föreslagna politiken. Och hur sker detta. Normkritik är ett kritiskt perspektiv som hjälper till att synliggöra vem som får höras och inte, vems intressen som främjas i olika sammanhang. Det är ett perspektiv, ett redskap, ett medel för ett mer inkluderande sammanhang.  

Normkritik är alltså inte att räkna huvuden tillhörande olika diskrimineringsgrunder. Det kallas representation. Representation av diskriminerade grupper är viktigt, men varken tillräckligt eller nödvändigt för ett normkritiskt arbete.

Blev det lite klarare nu?

Christina Ahlzén, driver Medida och är vice ordförande i branschorganisationen Mångfaldsföretagarna