Den glömda jämställdhetsfrågan?

Anna-Karin Brikell
·
11 januari 2016

Svensk jämställdhetsdebatt har i ett halvsekel fokuserat på kvinnors deltagande i arbetslivet. Rätten till arbete och familj för både kvinnor och män utgör sedan decennier en del av svensk jämställdhetspolitik, som ett led i kampen för ekonomisk jämställdhet.

Många av oss är också medvetna om de hinder som finns på vägen till ekonomisk jämställdhet. Vi vet att inkomsten påverkas av familjebildande, där kvinnors och mäns löneutveckling börjar skilja sig från varandra i samband med att barnen kommer. Då när kvinnornas lönekurva dyker brant för att aldrig komma ikapp männens igen. Endast 25 procent av dagarna i föräldraförsäkringen tas ut av pappor. 30 procent av alla kvinnor arbetar deltid, många långt efter att barnen nått tonåren. Löneskillnaderna i likvärdiga arbeten består, för att inte tala om inkomstskillnaderna. År 2012 hade kvinnor 80 procent av mäns inkomst, med allt det innebär för mäns och kvinnors ekonomiska självständighet. (Källa: SCB På tal om kvinnor och män, 2014)

Men medan vi i olika kampanjer försöker belysa konsekvenserna av deltidsarbete, deltidsarbetslöshet, att ta ut hela föräldraledigheten själv missar vi en viktig fråga. Vi fokuserar förvisso på lönen och kvinnors lika rätt till ekonomiskt självbestämmande och oberoende, men vi glömmer en viktig grupp kvinnor. De som slutat arbeta. Kanske för att man själv som yrkesaktiv skjuter den tanken framför sig, det är ju långt till pensionen, det hinner jag tänka på senare.

När det nya pensionssystemet infördes höjdes förgäves röster för att det skulle komma att missgynna kvinnor. I stället för att räkna de trettio bäst betalda åren, och kvalificera sig för full ATP, skulle nu hela livsinkomsten ligga till grund för ens framtida pension. Därmed försvann kvinnornas möjlighet att hämta in vad de förlorat under föräldraledighet och deltidsarbete. Det kan tyckas ännu viktigare idag att jobba heltid och att dela lika på omvårdnaden av barnen. Men det räcker inte, du måste tjäna bra också och jobba hos en arbetsgivare med bra tjänstepension.

Förra året fyllde de första kvinnorna som helt omfattas av det nya systemet 60 år och frågan om hur en ska kunna leva på sin lön kommer snart vara en högst reell verklighet för många av dessa. Frågan är hur många av landets kommande pensionärer av kvinnokön som vet vad som väntar dem.

En god vän visade mig siffror från Pensionsmyndigheten, framtagna av engagerade medlemmar i Unionens pensionärsförening för anställda. Det ser dystert ut. 11,3 procent av alla kvinnor kan vänta sig en allmän pension över Unionens lägstalöner. Jo, ni läste rätt, 88,7 procent kommer få en pension som är lägre än vad en person får i ingångslön när dom börjar sitt jobb idag. Detta efter att ha jobbat ett helt liv.

Men de flesta har väl ändå tjänstepension intjänat hos sin arbetsgivare, som fyller på pensionen? Det beror på. Har du jobbat i privat sektor med kollektivavtal och en bra löneutveckling så behöver du nog inte oroa dig. Där jobbar dock inte de flesta kvinnor i Sverige. Svenska Dagbladet publicerade förra året en undersökning av vilken pension de ovan nämnda 60-åringarna kan vänta sig. SvD räknade på en sjuksköterska, d v s med högskoleutbildning, som med cirka 40 år i yrket erhåller en allmän pension på 11 500 kronor i månaden. Hon kommer med stor sannolikhet få en total pension (allmän pension plus tjänstepension) på mindre än 14 500 kronor före skatt, d v s under 10 150 kronor efter 30 procent inkomstskatt. Sjuksköterskan i exemplet hamnar alltså en bra bit under fattigdomsgränsen i Sverige som av EU fastställts till cirka 10 800 kronor i månaden i disponibel inkomst. Och hon är inte ensam utan delar denna situation med många andra kvinnor inom t ex handel, vård och restaurangbranschen.

Men beror då inte detta på att kvinnor valt att stanna hemma med barnen, halkat efter lönemässigt och inte har lika stor livsinkomst som män?

Delvis. Det är fortfarande viktigt att driva frågan om rätt till heltid och delad föräldraförsäkring, men det hjälper inte allena. De stora bovarna i dramat är kvinnors lägre löner och ett pensionssystem som slår snett mot människor med många yrkesverksamma år men lägre löner.

SvD bad även Pensionsmyndigheten att plocka ut de 65 procent av alla födda 1954 som jobbat mest och som därmed antogs ha hunnit tjäna in en relativt hög pension. (36 900 kvinnor och 42 600 män.) Den genomsnittliga kvinnan i denna grupp kan räkna med 11 500 kronor i allmän pension före skatt vid 65 års ålder. Detta är ett medianvärde vilket betyder att hälften av kvinnorna kan räkna med en högre pension och hälften en lägre. Minns även att fattigdomsgränsen ligger på strax under 11 000 kr.

45 procent av kvinnorna beräknas få garantipension i årskullen 1954. Garantipension var tänkt för dem som arbetat väldigt lite, eller inte alls. Men nu har vi alltså ett pensionssystem där nära hälften av alla som omfattas helt av systemet inte tjänat in tillräckligt för att komma över lägstanivån utan måste få hjälp att fylla upp pensionen till miniminivån. Detta innebär att de hamnar i nivå med dem som inte arbetat alls, som ju också har rätt till garantipension. Det var meningen att ett högre arbetslivsdeltagande skulle synas i pensionskuvertet men för nära nog varannan kvinna i den undersökta gruppen av 60-åringr gör alltså ett helt yrkesliv i princip ingen skillnad alls vad gäller nivån på den allmänna pensionen.

Så, medan kvinnorna själva kan fundera över hur de ska påverka sin löneutveckling, att de bör arbeta hos arbetsgivare med en generös tjänstepensionsplan i kollektivavtalet, att de bör jobba heltid, vad gör då politikerna för att komma åt den kvinnofälla som pensionssystemet visade sig vara?  Ansvarig minister, Annika Strandhäll, tänker tillsätta ett delprojekt i översynen av pensionerna. Hon öppnar också för att se över avgiftsnivån i systemet. Men att detta skulle hinna innebära någon förbättring för de kvinnor som fyller 65 om fyra år tror inte ens ministern.

- Anna-Karin Brikell är specialiserad inom arbetsrätt och diskrimineringsfrågor och driver företaget Brijo som hjälper aktörer på arbetsmarknaden att bli bättre på jämställdhet och antidiskriminering.