Tillgänglig Text: Hur då? - Här kommer 4 tips om hur du kan kommunicera effektivare och nå fler!

·
11 april 2017

På en arbetsplats kan ofta begrepp som kommunikation, effektivitet och samarbete vara centrala. Det är av vikt att du som mötesledare, projektledare eller chef når ut med budskap och information, så att alla i arbetsgruppen kan delta på lika villkor och arbeta utifrån samma mål.

Text är ett vanligt medel vi använder för kommunikation.

Dyslexi, någon form av synnedsättning eller att man är i en inlärningsfas av ett språk kan vara några aspekter som spelar in på textområdet och ens förmåga att ta till sig information i skriven form.

Hur kan man då förhålla sig till begreppet tillgänglig text på våra arbetsplatser? Hur kan man gardera effektivare kommunikation och att skrivna budskap når fler?

Här kommer 4 tips!

1. Läs upp den text du visar

Varje gång du visar en text på en powerpoint eller liknande framför åhörare - läs upp den högt. Om du även inleder med att berätta att du genomgående kommer att göra detta, kan fler av åhörarna känna ett lugn i att de inte går miste om någon information. För en person med dyslexi kan det vara svårt att läsa texter samtidigt som man lyssnar till en föreläsare och man riskerar att hamna i en valsituation. Om föreläsaren även läser upp texten som visas behöver man som åhörare inte välja utan tar del av både det som sägs och informationen i texten.

2. Tala in skriven text

Att skriva kan man göra på flera sätt. Exempelvis kan man tala in text som sin smartphone eller iPad skriver åt en. På en iPhone finns på tangentbordet en tangent med bilden av en mikrofon till vänster om mellanslag. När det gäller Android finns denna funktion ofta som valalternativ på samma plats. Håller du in denna skrivs det du säger ner i sms, mail eller vad du nu skriver. Tal omvandlas helt enkelt till skriven text.

 

 

3. Frivillig läsning i grupp

Förväntas text läsas tyst exempelvis under, eller i anslutning till, ett möte kan detta leda till att stress uppkommer och att man helt enkelt inte hinner ta del av den skrivna informationen utifrån de givna tidsramarna. Här kan det vara bättre att dela in mötesdeltagarna i grupper och att någon eller några frivilliga läser högt.

4. Lyssningskoder i tryckt text

För digital text finns det många bra tekniska lösningar för att få innehållet uppläst, ex av en talsyntes. När det gäller tryckt text kan man använda sig av Blipsay Lyssningskoder för att kunna få texten tillgänglig auditiv på ett enkelt och smidigt sätt. Som användare blippar du lyssningskoden med med din telefon och får då texten uppläst av en professionell inläsare. Som textproducent kan du enkelt göra en beställning på blipsay.se för att gardera att din text blir tillgänglig och att budskapet når fler. Man kan då använda utskrifter, informationsblad etc. på arbetsplatsen och det är då upp till användaren att välja sitt effektivaste sätt - läsa med ögon eller öron!

 

Susanna Cederquist

Föreläsare, konsult och handledare, En Bild av Dyslexi, Tillgänglig Text

www.susannacederquist.com

Hemligheten för inkluderande föreningar

·
30 mars 2017

Det är alltid lite speciellt att skicka en bok i tryck. Visst, jag har gjort det ett antal gånger nu, men det känns fortfarande pirrigt. Min nyaste bok heter Inkluflera och handlar om inkluderande medlemsrekrytering. Den ger både strategiska perspektiv och handfasta råd för föreningar kan få nya medlemmar att känna sig välkomna och hjälper dem att komma in i gemenskapen.

Nu är ju Inkluflera långtifrån den första boken om inkludering i ideella sektorn. Faktum är att det har kommit ganska många om det de senaste åren. Sverige ligger i framkant när det gäller metodutvecklingen på detta innovationsområde, det beror dels på en jämförelsevis stark genusvetenskaplig forskning och dels på att statliga aktörer som Allmänna arvsfonden i flera år har finansierat nyskapande utvecklingsprojekt. För de föreningar som vill bli mer inkluderande är det alltså bara att botanisera bland alla dessa böcker, filmer och poddar och sätta igång.

Kunskap är det alltså ingen brist på. Problemet är snarare att många föreningar inte är intresserade av att lära sig eller inte har någon probleminsikt. Jag har stått på ganska många föreningsmässor där besökare inte ens ville titta på exempelvis Demokratimodellen eller Inflytandeguiden. De hade ju demokratiska stadgar, tyckte de, så då behövde de väl inte fundera på saken något mera. Hur kan vi få dessa personer att vilja påbörja en resa mot större mångfald i sina organisationer?

Staten har ett uttalat mål för att öka mångfalden i civilsamhället och använder framförallt ett medel för att åstadkomma det: pengar. Dels är bidrag ofta villkorat till jämställdhetsmål med mera, dels finns det riktade anslag för olika inkluderingsprojekt. Ibland är dessa satsningar ganska meningslösa men genom åren har det även funnits en hel del välgenomtänkt projekt som har lämnat riktigt bra metodmaterial efter sig. Tyvärr saknas det ofta en mer långsiktig finansiering.

I den bästa av världar skulle föreningslivet sträva efter ökad mångfald även helt utan ekonomiska incitament. För att åstadkomma det behöver även små föreningar med opolitisk verksamhet inse hur viktiga de är för demokratin och hur mycket de kan bidra till en positiv samhällsutveckling genom att öppna upp sig. Detta är främst en fråga om folkbildning och jag tycker tyvärr inte att de tyngsta folkbildningsaktörerna, studieförbunden, tar sitt ansvar här.

Jag tror att det bästa sättet för att få föreningsmänniskor att intressera sig för inkluderingsmetodik är att visa att en inkluderande organisation är en starkare organisation. Och det är här Inkluflera kommer in i bilden. En förening som kommunicerar normkritiskt kan nå ut mycket bredare. En förening som slutar diskriminera till höger och vänster kan få många fler medlemmar. Det gäller alltså att koppla ihop inkludering med medlemsarbetet. De lyfter varandra och är en del av kärnverksamheten.

Om denna insikt får fotfäste i ideella sektorn kan det göra stor skillnad för ett mer inkluderande civilsamhälle.

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker, samhällsvetare och folkrörelsestrag. Han är vd för bokförlaget Trinambai och sitter i styrelsen för branschorganisationen Mångfaldsföretagarna.

·
24 oktober 2016

Nu får det vara nog...

·
14 oktober 2016

...med missförstånd! Apropå den pågående debatten om normkritik och identitetspolitik känner jag ett behov av att reda ut begreppen.

 I begynnelsen var identitetspolitiken. Den är alltså inte en nyligen uppkommen trend, som det framstår i debatten idag, utan har rötter långt tillbaka. Marx lyfte till exempel behovet av att skapa en gemensam identitet bland arbetare, en identifikationspunkt för att ena människor i en gemensam kamp. Ett sätt att bygga solidaritet helt enkelt. De flesta politiska rörelser har använt samma idé. Feminismen inte minst, antirasismen likaså. Idag går det att tycka att vi har för mycket fokus på just den här identiteten, och för lite på vad vi ska uppnå med att bygga den. Men att påstå att det finns en motsättning mellan identitetspolitik och ”resurspolitik” eller vad vi ska kalla det som antas vara ett ”alternativ” eller en ”motpol”, det är direkt falskt. 

Det som ställde till begreppen var poststrukturalismen, postkolonialismen och queerteorin. Plötsligt ifrågasattes de etablerade identiteterna och det synliggjordes att (till exempel) en kvinna inte alltid var heterosexuell, vit medelklass. Och att skapandet av feministidentiteten som sådan medfört att målet med politiken inte gynnar alla kvinnor, som tanken var utan bara de som passade in i mallen. Det blev klart att det fanns behov av att splittra upp befintliga kategorier och ta in även andra maktordningar och hur de samspelade med varandra. Det kallades intersektionalitet. 

Intersektionalitet är alltså inte att stapla diskrimineringsgrunder på varandra, utan att studera hur olika maktordningar samspelar i olika situationer. 

Med intersektionaliteten exploderade identitetsbyggandet. Orsaken var att så många människor tidigare varit exkluderade. Lite som att när de första kommuniststaterna föll i slutet på åttiotalet, så imploderade hela konceptet. Ett allt mer individualistiskt samhällsklimat hjälpte till. Det finns inte längre EN feminism, inte EN antirasism, inte EN arbetaridentitet. Det finns många olika perspektiv inom rörelsen. Men det byggdes ingen ny motsättning mellan olika grupper. I den mån en motsättning finns, så har den funnits i alla tider, bara inte uttalats. Och ja, vissa exkluderade grupper är arga. Väldigt arga, och vill kanske inte dela kamp med sina förtryckare. Vissa vill ha separatism. Separatism är inte normkritik.

Normkritik uppstod ur ett behov av att problematisera vems identitet som räknas. Vem får synas och höras? Vem sätter agendan? Vems intressen främjas av den föreslagna politiken. Och hur sker detta. Normkritik är ett kritiskt perspektiv som hjälper till att synliggöra vem som får höras och inte, vems intressen som främjas i olika sammanhang. Det är ett perspektiv, ett redskap, ett medel för ett mer inkluderande sammanhang.  

Normkritik är alltså inte att räkna huvuden tillhörande olika diskrimineringsgrunder. Det kallas representation. Representation av diskriminerade grupper är viktigt, men varken tillräckligt eller nödvändigt för ett normkritiskt arbete.

Blev det lite klarare nu?

Christina Ahlzén, driver Medida och är vice ordförande i branschorganisationen Mångfaldsföretagarna

Fritänkare borde älska normkritik

·
14 oktober 2016

Ifrågasättandet av normkritik har växt sig större med bland annat debatten om regeringens kulturpolitik, Världskulturmuseerna och UR:s policy kring representation. Vi i branschorganisationen Mångfaldsföretagarna tycker oss se en rad olika missuppfattningar kring vad normkritik är och hur det bör användas. Främst gäller det att normkritik inte sällan framställs som en ”tillfällig intellektuell trend”, eller som ett färdigt åsiktspaket att okritiskt annamma. 

Den 28 september skrev SvD:s Ola Wong: ”Men den för tillfället styrande normen är att kulturen ska få folket att tänka rätt.”

Vi som driver företag inom jämställdhet, inkludering och mångfald vet att många känner osäkerhet kring vad normer och normkritik är. Men att tänka rätt är inte vad det handlar om – det handlar om reflektion, allas lika värde och om mänskliga rättigheter. Att ingen ska stängas ute, förminskas och diskrimineras. När Ola Wong varnar för att kulturen kvävs av en norm om normkritik som “växer ur en populistisk idévärld där tron på objektiva fakta förnekas” var det många av oss som arbetar med normkritik som satte morgonkaffet i halsen. 

Att vara normkritisk handlar om att reflektera över rådande normer och bli medveten om hur normerna ser ut och påverkar individer och samhälle, oavsett om vi själva bryter normen eller inte. Normkritiken kan jämföras med filmkritiken. En filmkritiker granskar en film och sätter in det i ett sammanhang, framhåller vad som är bra och vad som är mindre bra och vilka konsekvenser det får. Att kritisk förhålla sig till normer är samma sak. Vilka normer ger vilka konsekvenser? En del måste vi vara kritiska till och ifrågasätta eftersom de diskriminerar och skapar ohälsahos människor.

Frihet i tanken
När vi inte är normmedvetna blir vi oftast begränsade i våra tankar och i hur vi agerar. Det kan vara klokt att fråga sig. Ger jag brorsonen bilar i present för att samhällets normer gör att pojkar förväntas leka med bilar eller är det för att brorsbarnet är förtjust i just bilar? Eller föreställ dig att du sitter på en middag och börjar prata med kvinnan bredvid. Hur ofta utgår du från att kvinnan lever ihop med en man eller att din bordsgranne som ser ut att vara kvinna identifierar sig som kvinna? Att vara normmedveten är ett sätt att brädda sina tankar och ge plats till fler att våga och vilja vara den en egentligen är. Det om något är väl att tänka fritt?

Att vara normkritisk är inte heller något som ”förstör” vare sig kultur eller att beskriva historia eller nutid. Se det istället som en möjlighet att utvecklas och få fler människor att bli inkluderade. Det är just vad till exempel Tekniska museet lyckats med när de bestämde sig för att titta på funktionalitetsnormen i utformningen av utställningen Megamind. Utställningen gjordes tillgänglig och visade sig inte bara gagna besökare med funktionsnedsättning utan har uppskattats av alla, vilket resulterat i mer besökare än vanligt. Ett annat exempel när normkritik bidragit till positiv utveckling är KTH-forskarna som gjorde kursmaterialet könsneutralt och fick fler godkända studenter, både kvinnor och män i en kurs om programmering.

Slutligen vill vi klargöra – det är inget fel att tillhöra normen. Men tiden där det påstods finnas en enda absolut sanning, ofta just framförd av de som tillhörde normen, håller på att ta slut. Normkritik handlar inte om att lyfta ut grupper ur samtalet, utan om att bredda perspektiven så att fler personer, fakta och berättelser får plats. Det kan innebära att vissa grupper som är vana vid att synas och höras mycket får dela utrymmet med andra. Det kan förstås vara känsligt och upprörande för en del. Men för oss Mångfaldsföretagare är det inte bara berikande för våra privatliv och företagande, utan också ett av skälen till att vi är engagerade och driver våra företag i en relativt ny marknad som efterfrågas alltmer och som ger tillväxt till Sverige.

 

Åsa Gustafsson, styrelseordförande

IDAHOT – tillfället att syna normerna

·
17 maj 2016

Dags dato, den 17 maj, infaller dagen vi förkortar som IDAHOT, International Day Against Homophobia & Transphobia (Internationella dagen mot homo- och transfobi). Sex bokstäver som vittnar om att denna dag behöver finnas, att allvaret ständigt existerar. Men låt oss leka med tanken, just här och just nu, att IDAHOT inte behövs, det vill säga att det inte finns någon trans- eller homofobi att uppmärksamma och ta avstånd ifrån. Den är helt enkelt borta.

Det är i sanningens ord svårt att i dagsläget se ett samhälle fritt från dessa fobier, men vi kan kämpa för att komma dit. För att föreställa oss samhället fritt från homo- och transfobi måste vi vända upp och ner på det normativa perspektivet och synliggöra de privilegier som den sexuella och könsnormativa majoriteten besitter. Det finns idag argument för att vi i Sverige är ett av världens mest jämlika land, där bland annat samkönade vigslar är tillåtet och skattefinansierad transvård är möjlig. Men i ett samhälle där homo- och transfobi inte existerar, existerar inte heller argumenten för framgångarna.

Vi kan visualisera ett samhälle där att vara cis-könad och/eller heterosexuell inte anses vara det normala. Där finns samhällets kollektiva normsystem inte längre inbyggt, ett normsystem som menar att heterosexualiteten är normal och kategoriserar allt annat som normbrytande. Konsekvensen av detta skulle bli att majoritetssamhället slutar se sig själva som ett icke-vara i förhållande till de som inte följer strömmen. Skämt om normbrytande kroppar vore inte längre roliga i samhället där IDAHOT inte behövs. Skämten skulle tappa sin laddning.

Sammantaget kan sägas att, om vi föreställer oss ett samhälle där homo- och transfobi är ett minne blott, har vi gjort upp med dagens kollektiva normsystem om manlighet, sexualitet, relationer, kvinnoideal, juridiska bestämmelser om könstillhörighet och normer om könskonstruktion, könsuppfattning och erfarenheter av kön mm. Vägen är som vi kan se lång.

IDAHOT vittnar om ett allvar vi ogärna vill tala om, men vi måste våga mer. På många vis närmar sig personer som faller utanför normer om kön och sexualitet samma rättigheter och möjligheter som normbärare. Men än idag är det en omöjlighet att visualisera bort IDAHOT, att tänka att dagen inte behöver finnas. Så vad gör vi i Sverige idag, den 17 maj?

Troligtvis gör vi ingenting, trots att vi alla bär ansvar över att dagen finns och behöver finnas. Men faktum att ingen går till jobbet eller skolan med frisedel idag. Ingen möter en hbtqia-person utan ansvar över sina handlingar, ett ansvar som så ofta fallerar och skapar trakasserier, diskriminering och kränkningar, och allt för ofta skördar liv.

Alla bär vi ansvar över att aktivt arbeta för att skapa och upprätthålla lika rättigheter och möjligheter oberoende kön, könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning. Dessa frågor är kanske mer aktuella nu än någonsin. Vi ser idag hur politiska frågor och byråkrati blandas med aktivism i en tid där pridefestivalerna förökar sig, år efter år. Pride – en regnsbågsfest som spridit sig från Stockholm och Europride -98 ut i landet som lokala arrangemang. Pride – ibland en folkfest, ibland ett separatistiskt rum. Ett event där vi inte får glömma att IDAHOT inleder pridesäsongen.

Stad efter stad kläs nu i rött, orange, gult, grönt, blått och lila. Skyltfönster, postlådor, bussar och religiösa byggnader. Men ansvaret fortsätter året runt, och vi måste synliggöra homo- och transfobi årets samtliga veckor, veckor där ansvaret vi bär på så ofta fallerar.

Som medlemmar i Mångfaldsföretagarna verkar vi, och fler med oss, med att främja jämlikhet där frågor som motverkar diskriminering och förtryck genomsyrar vardagen. Vi måste tillsammans dra våra strån till stacken och sprida kunskap om normers konsekvenser, vilka vittnar om ett behov av 17 maj. Låt oss tillsammans göra IDAHOT 365 dagar om året.

 

- Stina S. Lundin och Elise Strömberg Lundin driver LIMBIDO – Normkritisk kompetens. LIMBIDO är specialiserat på normkritik, queerteori och intersektionellt antidiskrimineringsarbete och erbjuder konsulter och föreläsare i frågor om likabehandling i arbets- eller studiemiljön.

Mångfaldsföretagarna – att stötta världsförbättrare!

Christina Ahlzén
·
16 mars 2016

Vad är Mångfaldsföretagarna? Och varför ska vi finnas?

De två frågorna har varit i centrum för mina två år som ordförande i organisationen. När jag nu lämnar klubban vidare är detta mitt svar:

En mångfaldsföretagare är en företagare med mångfald, jämlikhet, jämställdhet och liknande frågor i sin affärsidé. Vi lever på världsförbättring, helt enkelt. Det gör oss till pragmatiska idealister. Vi har en dröm om ett bättre samhälle, men vi har också idéer om hur vi ska göra för att nå dit. Och inte minst, vi har en förmåga att få andra att tro på dessa idéer, så pass mycket att de vill betala oss för att genomföra dem. De flesta av våra idéer måste sedan också fungera, åtminstone hyfsat, annars kommer ingen tro på oss nästa gång. Därför måste våra idéer vara i toppklass…

Branschorganisationen Mångfaldsföretagarna är den organisation vi har för att samlas och tillsammans driva våra gemensamma idéer. Vi är konkurrenter ibland men lika ofta potentiella samarbetspartners. Vi har gemensamma intressen i vad vi vill och i villkoren för vårt arbete, även om våra affärsidéer kan variera hur mycket som helst. Därför behöver vi en branschorganisation.

Branschorganisationen Mångfaldsföretagarna vet att mångfald, jämlikhet, jämställdhet och relaterade frågor är värda att betala för. Det är inte något som ska behöva ske gratis, av eldsjälar som snart brinner upp. Kvalitet och kompetens kostar, i mångfaldsfrågor såväl som överallt annars. Vi vet också att vi som företagare har en viktig roll att fylla i mångfaldsarbetet. Ingen organisation kan ha spetskompetens i allt. Som fria aktörer kan vi specialisera oss och hålla oss uppdaterade inom vårt område. Vår uppgift är att bygga broar mellan forskning och praktik, genom att göra forskningens resultat tillgängliga och användbara i våra produkter. Vi kan lyfta nya perspektiv som inte tidigare fått komma fram fullt ut. Branschorganisationen behövs för att visa samhället att vi behövs.

Men branschorganisationen behövs också för att vi ska få mötas. För att vi ska kunna lära av varandra, och utvecklas både inom vårt område och som företagare. Vi behöver mötas för att kunna hitta nya samarbeten, nya affärsidéer, tillsammans kunna ta på oss större uppdrag och nya sorters uppdrag. För att kunna utveckla våra verksamheter.

Allt detta ryms inom Mångfaldsföretagandet! En mängd fantastiska företagare som tillsammans och var för sig förbättrar världen. En mängd möjligheter. En organisation som ska vara ett stöd för världsförbättrare! Inte illa, tycker jag. 

Så nu, med svaret på mina frågor, lämnar jag ordförandeklubban vidare, för efter två års strukturbygge ska vi nu sätta av i full fart framåt. Och det ska bli så roligt att få hänga med på den resan! 

Den glömda jämställdhetsfrågan?

Anna-Karin Brikell
·
11 januari 2016

Svensk jämställdhetsdebatt har i ett halvsekel fokuserat på kvinnors deltagande i arbetslivet. Rätten till arbete och familj för både kvinnor och män utgör sedan decennier en del av svensk jämställdhetspolitik, som ett led i kampen för ekonomisk jämställdhet.

Många av oss är också medvetna om de hinder som finns på vägen till ekonomisk jämställdhet. Vi vet att inkomsten påverkas av familjebildande, där kvinnors och mäns löneutveckling börjar skilja sig från varandra i samband med att barnen kommer. Då när kvinnornas lönekurva dyker brant för att aldrig komma ikapp männens igen. Endast 25 procent av dagarna i föräldraförsäkringen tas ut av pappor. 30 procent av alla kvinnor arbetar deltid, många långt efter att barnen nått tonåren. Löneskillnaderna i likvärdiga arbeten består, för att inte tala om inkomstskillnaderna. År 2012 hade kvinnor 80 procent av mäns inkomst, med allt det innebär för mäns och kvinnors ekonomiska självständighet. (Källa: SCB På tal om kvinnor och män, 2014)

Men medan vi i olika kampanjer försöker belysa konsekvenserna av deltidsarbete, deltidsarbetslöshet, att ta ut hela föräldraledigheten själv missar vi en viktig fråga. Vi fokuserar förvisso på lönen och kvinnors lika rätt till ekonomiskt självbestämmande och oberoende, men vi glömmer en viktig grupp kvinnor. De som slutat arbeta. Kanske för att man själv som yrkesaktiv skjuter den tanken framför sig, det är ju långt till pensionen, det hinner jag tänka på senare.

När det nya pensionssystemet infördes höjdes förgäves röster för att det skulle komma att missgynna kvinnor. I stället för att räkna de trettio bäst betalda åren, och kvalificera sig för full ATP, skulle nu hela livsinkomsten ligga till grund för ens framtida pension. Därmed försvann kvinnornas möjlighet att hämta in vad de förlorat under föräldraledighet och deltidsarbete. Det kan tyckas ännu viktigare idag att jobba heltid och att dela lika på omvårdnaden av barnen. Men det räcker inte, du måste tjäna bra också och jobba hos en arbetsgivare med bra tjänstepension.

Förra året fyllde de första kvinnorna som helt omfattas av det nya systemet 60 år och frågan om hur en ska kunna leva på sin lön kommer snart vara en högst reell verklighet för många av dessa. Frågan är hur många av landets kommande pensionärer av kvinnokön som vet vad som väntar dem.

En god vän visade mig siffror från Pensionsmyndigheten, framtagna av engagerade medlemmar i Unionens pensionärsförening för anställda. Det ser dystert ut. 11,3 procent av alla kvinnor kan vänta sig en allmän pension över Unionens lägstalöner. Jo, ni läste rätt, 88,7 procent kommer få en pension som är lägre än vad en person får i ingångslön när dom börjar sitt jobb idag. Detta efter att ha jobbat ett helt liv.

Men de flesta har väl ändå tjänstepension intjänat hos sin arbetsgivare, som fyller på pensionen? Det beror på. Har du jobbat i privat sektor med kollektivavtal och en bra löneutveckling så behöver du nog inte oroa dig. Där jobbar dock inte de flesta kvinnor i Sverige. Svenska Dagbladet publicerade förra året en undersökning av vilken pension de ovan nämnda 60-åringarna kan vänta sig. SvD räknade på en sjuksköterska, d v s med högskoleutbildning, som med cirka 40 år i yrket erhåller en allmän pension på 11 500 kronor i månaden. Hon kommer med stor sannolikhet få en total pension (allmän pension plus tjänstepension) på mindre än 14 500 kronor före skatt, d v s under 10 150 kronor efter 30 procent inkomstskatt. Sjuksköterskan i exemplet hamnar alltså en bra bit under fattigdomsgränsen i Sverige som av EU fastställts till cirka 10 800 kronor i månaden i disponibel inkomst. Och hon är inte ensam utan delar denna situation med många andra kvinnor inom t ex handel, vård och restaurangbranschen.

Men beror då inte detta på att kvinnor valt att stanna hemma med barnen, halkat efter lönemässigt och inte har lika stor livsinkomst som män?

Delvis. Det är fortfarande viktigt att driva frågan om rätt till heltid och delad föräldraförsäkring, men det hjälper inte allena. De stora bovarna i dramat är kvinnors lägre löner och ett pensionssystem som slår snett mot människor med många yrkesverksamma år men lägre löner.

SvD bad även Pensionsmyndigheten att plocka ut de 65 procent av alla födda 1954 som jobbat mest och som därmed antogs ha hunnit tjäna in en relativt hög pension. (36 900 kvinnor och 42 600 män.) Den genomsnittliga kvinnan i denna grupp kan räkna med 11 500 kronor i allmän pension före skatt vid 65 års ålder. Detta är ett medianvärde vilket betyder att hälften av kvinnorna kan räkna med en högre pension och hälften en lägre. Minns även att fattigdomsgränsen ligger på strax under 11 000 kr.

45 procent av kvinnorna beräknas få garantipension i årskullen 1954. Garantipension var tänkt för dem som arbetat väldigt lite, eller inte alls. Men nu har vi alltså ett pensionssystem där nära hälften av alla som omfattas helt av systemet inte tjänat in tillräckligt för att komma över lägstanivån utan måste få hjälp att fylla upp pensionen till miniminivån. Detta innebär att de hamnar i nivå med dem som inte arbetat alls, som ju också har rätt till garantipension. Det var meningen att ett högre arbetslivsdeltagande skulle synas i pensionskuvertet men för nära nog varannan kvinna i den undersökta gruppen av 60-åringr gör alltså ett helt yrkesliv i princip ingen skillnad alls vad gäller nivån på den allmänna pensionen.

Så, medan kvinnorna själva kan fundera över hur de ska påverka sin löneutveckling, att de bör arbeta hos arbetsgivare med en generös tjänstepensionsplan i kollektivavtalet, att de bör jobba heltid, vad gör då politikerna för att komma åt den kvinnofälla som pensionssystemet visade sig vara?  Ansvarig minister, Annika Strandhäll, tänker tillsätta ett delprojekt i översynen av pensionerna. Hon öppnar också för att se över avgiftsnivån i systemet. Men att detta skulle hinna innebära någon förbättring för de kvinnor som fyller 65 om fyra år tror inte ens ministern.

- Anna-Karin Brikell är specialiserad inom arbetsrätt och diskrimineringsfrågor och driver företaget Brijo som hjälper aktörer på arbetsmarknaden att bli bättre på jämställdhet och antidiskriminering.

Branschorganisationen mångfaldsföretagarna lanseras

Mångfaldsföretagarna
·
4 januari 2016

Nytt år, ny kostym! Välkommen på mingel och årsupptakt!

Branschorganisationen Mångfaldsföretagarna samlas tillsammans med intresserade för att fira vår nya kostym – nytt namn, ny idéplattform och ny hemsida! Vi gör det med ett enklare mingel där vi presenterar vår kostym och ger alla chansen att mötas och att möta oss, både som branschorganisation och enskilda aktörer.

Branschorganisationen bildades 2009 under namnet Genusföretagarna, för att samla företagare med jämlikhet, mångfald och jämställdhet i sin affärsidé. Hos oss finns allt ifrån organisationskonsulter till kommunikatörer, dansare och designers. Vi arbetar för att öka branschens kompetens och kapacitet för att öka efterfrågan på jämlikhet och jämställdhet i samhället. 2015 bytte vi namn till Mångfaldsföretagarna och antog en ny idéplattform som tydligare lyfter behovet av normkritik, inkludering och intersektionalitet i arbetet för ett samhälle på mer lika villkor.

Tid: 14/1, 16-18
Plats: Ramböll, Stockholm
Anmälan: http://simplesignup.se/event/70485

2015 ÄR IGÅNG!

Genusföretagarna
·
14 april 2015

Den 13/3 träffades medlemmarna i branschorganisationen Genusföretagarna för årsmöte i Rambölls lokaler vi Mariatorget, Stockholm.

Förmiddagen ägnade vi åt formaliteter och framtidsvisioner. Den gamla styrelsen tackades och en ny valdes, som listas sist i detta inlägg. Malin Månsson, Mi Senti, ledde en process där vi spånade fram början till en konkret verksamhetsplan för 2015 och framåt och som gav den nya styrelsen ett gott underlag att jobba med.

Efter gemensam lunch fick alla medlemmar tio minuter var att berätta om sin verksamhet eller om något projekt de drivit. Vi fick höra om allt ifrån kommunikationsstöd till återvunnande design, trojanska hästar och processledning, mansroller, statistikanalys, normkritisk pedagogik, könståg och inte minst fick vi känna på att äga ett rum! Det är inte klokt vad allt vi kan tillsammans!

27/4 ses den nya styrelsen för en heldag med verksamhetsplanering. Vi rapporterar mer då! Riktigt roligt ska det bli!

Hälsar styrelsen för 2015

Ordförande: Christina Ahlzén, Medida
V. ordförande: David Flato, Jämstallt
Kassör: Dennis Kullman, firma Dennis Kullman
Ledamöter: Malin Månsson, Mi Senti
Caxton Njuki, Caxton Sports Management
Matilda Yvede, Sveriges Elevkårer
Suppleant: Maria Hulth, Jämställt.
Revisor: Jesper Jansson, Värdeskaparna
Valberedning, Jenny Claesson, Add Gender AB
Johanna Lundin, reVamp AB

Hur jobbar en Genusbloggare i praktiken

Pernilla Alexandersson
·
25 mars 2014

Välkommen till ett seminarium för genusstudenter där medlemmar i branschorganisationen Genusföretagarna berättar hur de använder genusvetenskap i sitt arbetsliv.

Branschorganisationen Genusföretagarnas medlemmar är företagare som på olika sätt har jämställdhet, jämlikhet och mångfald som affärsidé. Företagen arbetar inom många områden; mångfaldsjuridik, HBT marketing (rosa pengar), jämlikhet och kommunikation, och medarbetarna är jämställdhetskonsulter, statistikanalytiker, skribenter, dramapedagoger med genusinriktning m.m. Kunder är allt från offentlig sektor och olika organisationer till näringslivet.

Denna eftermiddag kommer några av dessa företagare att berätta hur de använder genusvetenskap i sitt arbetsliv. Vilka drivkrafter, svårigheter och möjligheter finns? Du får höra olika berättelser, bakgrunder och vägar. Och du är förstås hjärtligt välkommen att ställa frågor!

Du kommer att få möta:
Christina Ahlzén – jämställdhets- och jämlikhetskonsult, från företaget Medida (www.medida.se). Christina arbetar med jämställdhets- och jämlikhetsanalys och -integrering i offentlig verksamhet. Siffror är hennes främsta redskap.

Annica Styrke och Karin Wiklund, från UTMANA (www.utmana.org) arbetar för jämställdhet genom dans och rörelse. De använder dansworkshops som verktyg för att ge barn en möjlighet att praktisera och prata om genus och kropp.

Anna Karlsson – från reVamp AB (www.revamp.se). Konsult inom jämlikhet/intersektionalitet med inriktning mot kommunikation. Anna arbetar mycket inom offentlig sektor, men även gentemot näringsliv och utbildningsinstitut (Ki, HGO/Uppsala universitet).

Läs mer på hemsidan hos Stockholms universitet: instutitionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap.
http://www.erg.su.se/utbildning/v%C3%A5ra-utbildningar/genusvetenskap/humaniora-i-praktiken-hur-jobbar-en-genusf%C3%B6retagare-1.169950

Datum: 25 mars 2014
15:00 – 25 mars 2014, 17:00
Plats: Stockholms Universitet, Södra husen, hörsal 11 (F11)